Titel: Östgötaposten
Datum: 1896-09-18
<-- Sida 3 -->
-
+    
<-- Sida 3 -->
ÖSTERGÖTLANDS VECKOBLAD ÖSTGÖTA-POSTEN N:r 38, Fredagen den 18 September 1896. han dagligen morgnar, middagar och qvällar mjölkat 5 A 6 stycken kor på ett sått, som skulle göra all heder åt en van- lig mjölkpiga. Blodigt öfvervald. På en krog i Köping uppstod i måndags afton ordvexling mellan 19-årige arbetaren C. A. G. Flank från Stockholm och smeden P. E. Blixt från Köping. Un- der ordvexlingen ristade E. med knif upp magen på B., så aft inelfvornu runno ut. Lakarna ha förklarat, att det ioke är troligt, att B. kan räddas. F. har häktats och erkänt sig ha be- gått våldet, som skulle ha haft till orsak en föregående ordvexling på annat ställe. "Han lag bak busken och lura". Många former kan okynnet taga, men bland de på samma gång olörskam- daste och dumaste torde väl följande i Gefle inträffade händelse vara. I en af stadens planteringar, som lig- ger bredvid Gefleån, fann man näm- ligen härom dagen några klädesper. sedlar ligga på vägen vid stranden och invid dem en utkastad plånbok med betyg. Och fotspår i sanden syntes leda ned till kajen. Saken var klar. Den beklagansvärde! Hvad kun de väl hafva dnfvit honom till detta förtviflade steg — ty att det var en man syntes af de qvarlemnade klä- derna. — Månne nöd — eller förtvif- lan — eller hvad? Förhållandet anmäldes omedelbart för polisen. Den kom, såg och be- grep. Genast ut med båt att dragga efter den lifslede. Och der draggades oförtrutet flera timmar under de mör- kaste nattimmarna, söktes ända långt ned till Nybron. Men intet lik fann man. Slutligen uppgafs arbetet som hopplöst. Men der uppe på andra stranden satt bland buskarna en person, som syntes mycket road af polisens ar- bete. Och morgonen derpå kom han in pä poliskontoret och bad att lå igen sin rock och öfriga tillhörighe- ter, som polisen qvällen förut tillva- ratagit. Karlen fick sina tillhörigheter med en allvarlig skrapa för sitt okynniga tilltag och gick sin väg, mindre trak- terad af belöningen för sitt, som han tyckte, "oskyldiga" nöje. Folkpark i Karlstad? Fram- lidne d:r C. Hookä arfvingar, laudshof- ding och fru Treffeuberg, ba i skri! velse till K irlstads stadsfullmäktige er- bjudit större delen at den till landeriet Marieberg hörande skogen såsom gålva åt staden. D:r Huök hade nämligen, enligt hvad man efteråt funnit i hans papper, hyst den önskan, att skogen hellre skulle anordnas till en folkpark än af en möjligen blifvande egare iiel- huggas. Vi i erbjudandet fästes som vilkor att staden för all framtid skufe vårda och underhålla skogen såsom folk- park, att staden skulle anlägga och underhålla väg till densamma och hålla stängsel öfverallt, der sådant behöfv, s, hvarjemte arrendatorn al Marieberg förbehölls rätt till bete cch slätter i skogen äfvensom att spirituosautskänk- ning icke utan hans medgifvande ange anordnas derstädes. SJelfmord. Sundsvall den lOSept. Disponenten för Sunds sågveik C. A. Tundal sköt sig i går afton med en revolver. T., som nyligen tillträdt disponentsbefatt- ningen, var endast 36 år gammal. Han var förlofvad och lysning redan af- kunnad. Hr Tundal anträffades vid 6 tiden i går afton liggande död i en korri- dor utanför sitt arbetsrum. Vid hans sida låg en revolver. Tillkallad läkare konstaterade, att döden inträdt efter ett skott genom lijertat. På hr T:s skrifbord låg ett papper, på hvilkct lästes: 'Öppna mellersta lådan i mitt skrifbord, der tinnes bref till er". Dessa bref voro adresserade till hans närmaste anhöriga och vänner. I ett af brefven uttryckte T. bekymmer öfver, att han icke ansåy sig kompe- tent att sköta bolagets vidsträckta affärsveiksamliet. Sådana yttranden har han Ufven förut fält. Innersta motivet torde emellertid fa sökas i mindre god helsa. som betydligt ned- stämt hans lynne. BjUdningskorten voro redan utsända till hans bröllop, hvilket skulle ega rum i Upsala den 24 dennes. T. var afhållen af alla, med hvilka han kom i beröring Westermark-Roséns dom. Sundsvall den 10 Sept. Wester- mark-Rosén har i dag af Sundsvalls rådhusrätt för lickstölden i Sollefteå dömts till 5 månaders straffarbete och 1 års vanfrejd. För den tickstöld, \V,-R. uppgifvit sig ha begått för att derigenom bevisa sitt alibi, då jern- vägsmordet begicks, kunde han ej dömas. Han förklarade sig missnöjd med domen. Då W.-R. varit åtalad för brott, belagdt med dödsstraff, skall domen underställas hofrättens pröf- ning. Från d. 1 Oktober till årets slut kan prenumereras å dagliga länstidningen Östgöta^ 4Correspondenten vid hvarje postanstalt samt å tidnin- gens eget kontor med inalles irkr, l:50^i Postarvodet är då inberäknadt. Qvartalsprenumeranter torde i tid förnya prenumerationen så att af- brott i tidningens försändning ej må behöfva ega rum. Liss Olof Larsson. Det är allenast vid en enkel bondes namn, som det betydelsefulla korset i dag blifvit nstadt, men hvar och en vet, att detta bondenamn under en lång följd af år i vårt offentliga lif spelat en den mest betydelsefulla roll och att det skall införlifvas med vår historia. Under flere år har Liss' Olof Lars- sons helsa varit vacklande och för ett par år sedan undergick han en svårare operation på Serafimerlasa- rettet i Stockholm. Ännu på försom- maren i år syntes han emellertid jem- förelsevis obruten, så att det t. ex. ifrågasattes, att de konservative och fosterländska valmännen i Leksands tingslag ännu en gång skulle kring hans namn våga en strid mot de radikale. Sjelf följde han med syn- nerligt intresse den under sådant radikalt hojtande och rop öppnade valrörelsen, men syntes mer än tvek- sam gent emot tanken på egen riks- dagskandidatur, då han väl kände det onda, som frätte i hans inre och för hvar dag allt mera undergräfde hans krafter. För ett par veckor se- dan ingick underrättelsen, att den sjukes tillstånd var hopplöst, och då det senare blef bekant, att det onda var tarmkräfta, rådde ej längre tvifvel om, att dödsbudet var nära. Det har nu kommit och meddelat, att Liss Olof Larsson i lördags kl. hall 7 på morgonen i en ålder af 58 år slutat sitt ganska märkliga och vexlings- rika lif. Liss Olof Larsson var född den 17 Januari 1838 i Leksands socken i Dalarne, på fädernegården Liss i Ve- stannors by, der han nu ock fått sluta sina dagar. Fadern var den bekante riksdagsmannen Liss Lars Olsson, och som denne på grund at sina offentliga uppdrag var mycket borta från hemmet, fick sonen'Olof, äldst bland 8 syskon, redan tidigt taga befattning med gårdens skötsel. Skolgång blef det icke mycket af, — några veckor i en folkskola det var allt. Men gossen läste allt hvad han kunde komma öfver, äfven faderns hemförda riksdagstryck, och det he- ter om honom, att "gick han på vä- gen, så läste han: var han ute i sko- gen eller på åkern och ängen, läste han; de ljusa sommarnätterna läste han; då andra hvilade, satt han vid boken." Ynglingens vakenhet och slägtens stora anseende gjorde, att förtroende- uppdragen tidigt kommo. Vid lö års ålder blef Liss Olof "refkarl" vid stor- skiftesverket och vann som sådan synnerligen tillit i Lima, der storskif- tet då pågick. Och detta förtroende ökades framdeles ännu mer, då han under nödåren på 1860-talet hos lands- höfdingen utverkade en mer än väl- kommen hjelp. Det var godt gry i ynglingen. Tjugufyra år gammal blef han kyrko- värd, kort derefter ledamot af kom- munalnämnden, landstingsman och riksdagsman. I sistnämnda egenskap fick han efterträda sin fader, som varit riksdagsfullmäktig i bondestån- det sedan 1844 men afsade sig för- troendet med utgången af det gamla representationsskicket. Höjdpunkten af hr Liss Olof Lars- sons politiska maktställning infaller under tiden efter 1885 och särskildt under treårsperioden 1888-1890. Den diplomatiska skicklighet, hvarmed han förstod att hålla riksdagslifvets trådar i sin hand, är mer än väl be- kant. Sina anföranden började han alltid med stapplande röst, såsom hade han svårt att öfvervinna den rädsla, som han i början af sin riks- dagsmannaverksamhet kände vid att tala, men ju längre talet fortskred desto fastare blef rösten, och man kände, att denne man med den starka daldialekten var en ovanligt slogfär- dig debattör, hvars enda fel var, att hans fyndighet understundom kunde locka honom till att bruka advoka- toriska finter och konstgrepp, som hellre bort vara borta. Att hr Liss Olof Larsson äfven utom riksdagen innehaft en mängd förtro- endeuppdrag och hedersposter, säger sig sjelft. I många år har han varit ordförande i Kopparbergs läns lands- ting, har varit lekmannaombud i kyrkomötet o. s. v. Sedan 1885 var han riddare af Vasaorden. Närmast sörjes den bortgångne af efterlefvande maka, Karin Olsdotter, och barn. Sonen Lars är löjtnant vid Vaxholms artillerikår. Efterverlden skall för visso göra rättvisa äfven åt hr Liss Olof Lars- sons minne, och när vid grafven de politiska lidelserna lagt sig, skall det säkerligen allt mera enhälligt erkän- nas, att den nu bortgångne varit en af den svenska allmogens märkesmän, och att fosterlandet för hans lifsger- ning står i tacksamhetsskuld till hans minne. Äter rik! Till Jemtlands-Posten skrifves från hufvudstaden att gross- handlaren L. O. Smith, hvilken på ett så upprörande sätt berotvades en stor del af sin förmögenhet genom den svenska regeringens oförmåga att be- vaka hans intressen i Spanien och som derefter lemnade Sverige för att företaga en resa kring jorden, under denna färd på grund af sin geniala begåfning och skarpa blick såväl i Kina som Transvaal gjort lyckliga affärer med den påföljd, att han, när han för någon månad sedan återkom till hemlandet, var egare af en för- mögenhet på 6,000,000 kronor. Så långt den ofvan citerade tidnin- gen. Emellertid finnas de, hvilka på mycket grundade skäl antaga, att hr Smith, som aldrig skrifvit folk på näsan om hvarken sin förmögenhet eller sina handlingar, hade de der 6 millionerna, redan innan han började resa jorden rundt Lotteri-frågan. K. rutts detioitiva beslut rörande det så mycket omordade utstallningslolte- riet tyckes icke ännu vara fattadt. Nya Dagl. Alleh. yttrar nämligen härom: Det föl häller sig så, att k. m:t i se- naste måndagens konselj annullerade .let enligt beslutet den 9 Juli till indu- striutställningens belräojjande rned- gifna lotteriet å sju millioner kronor, utan att samtidigt definitivt heslut fat- tades om, hvilketdera af de nyinkomna lotterianbudeu borde accepteras. Då vi icke desto mindre ansett oss kunna framställa det af hrr Cervin, Fiajickel m. fl. ingifua förslaget såsom det, hvil- ket af k. in:t ansetts böra ersätta det annullerade lotteriprojektet, berodde detta på bestämda skäl. K. m:t har icke kunnat kassera detta senare utan att på samma gång halva sett en ny acceptabel utväg öppna sig till utställ nirgens finansiella betryggande, och att denna utväg just synts ei bjuda sig i det nämnda anbudet, derom vittnar redan den officiella tidningens utsfgo, att det tiJigare lotteiibeslutet annulle- rats "med anledirng af det utaf hr Cervin in. fl afgifna förslaget". Di k. m:t ej ännu fattat det åtgö- rande beslutet i fråga om, huru det nya lotteriet 6kall anordnas, är ej den möjligheten uteslängd, att det blitvan''e lotteriet kan komma att med ett mindre belopp ötverskrida de föreslagua tre millionerna. Den närmaste afsigten med en dylik ökning vore naturligtvis att bereda Nordiska museets byggnads- fond utsigt att vinna en mera bety- dande del af lotteriets öfverskott. Så långt N. D. A. Ett beslut i den riktning N. D. A. antyder eller ökning af lotteriets slut- summa i syfte att beieda Nordiska mu-eet någon verksammare hjelp till påskyndande af dess stora byggnad - plan, skulle helt visst helsas med till- fredsställelse ute i landet; ty det var ej utan att det kändes såsom en miss- räkning, då det ifrågasatta musei- lotteriet afslogs. med hvars hjelp annars Nordiska museets byggnad skulle kun- nat tullbordas. Man gladde sig vid förslagets framkomst deråt, att detta monument skulle för alla kommande tider på ett storartadt sätt stadfästa hugkomsten af 1897 års Stockholms- utställning och af konung O cars 25- årsjubileum. Ännu är, såsom man ser, ej för sent, att göra något verksamt lör Nordiska museet, hvilken institution har lyckan att, såsom ju ock naturligt är. at allt Sveriges folk omfattas med lifligaste intresse. Och blir beslutet, att någon större del af lotterivinsten går till denna institution, så skall derigenom lotteriets popularitet i betydlig min ökas och dess framgång ful.ständigt betryggas. Ryssland, Tyskland och Frankrike. Kysslands unge kejsare har i dessa dagar varit närvarande vid de stora tyska fältmanövrerna i Schlesien. Det är öfver 50 år, sedan en rysk kejsare ötvervar någon tysk truppöf- ning, säger Politiken. Då kejsar Ni- kolaus den förste besökte Berlin, mön- strade han det preussiska gardet, och han blef då så förtjust öfver denna eliuårs prestationer, att han yttrade de bevingade orden: "Dessa goda trup- per skola vara den ryska arméns avantgarde." Under en löljd af år derefter hyste Rysslands nch Preussens officerskå- rer de vänligaste känslor mot hvar- andra. Och i sjelfva verket var det tyskarnes segrar öfver fransmännen, som först rubbade detta vänskapliga forhå'lande. .Ryssarne kunde nämli- gen icke lida den tanken, att tyskarne så grundligt hade kunnat besegra just dessa fransmän, som 60 år tidigare segerrikt framträngt ända till Moskwa och hvilka snarare dukade under för elementen an för de ryska vapnen. Denna tanke plågade och uppbragte ryssarne. Och då år 1875 en möjlig- het syntes visa sig för en kamp med tyskarne, rådde i de ryska olfieers- kretsarne ganska stor hänförelse öf- ver dessa utsigter. Den tyskfiendtliga si amningen i den ryska armén nådde sin kulminations- punkt under kriget med turkarne åren 1877—78. Ty i detta krig togo ty- skarne afgjordt parti för turkarne och bedömde den ryska krigsföringen med långt större stränghet och ringakt- ning, än den — med hänsyn till trup- pernas prestationer — egentligen för- tj enade. Detta väckte gifvetvis stor förstäm- ning i Ryssland. Men så småningom iick bitterheten mot den tyska armén gifva vika för en uppriktig beundran for de stora framsteg, som den tyska hären gjort i både qvantilativt och qvalitativt hänseende. Nar tronskif- tet i Ryssland inträffade år 1881, trodde man, att dessa vänskapliga känslor skulle svalna. Den mördade Alexan- der II var ända till sin död en intim vän till Tysklands kejsare. Och han satte ständigt stort värde på den ty- ska hären. Hans son Alexander III deremot delade icke denna sin faders känslor. Men detta oaktadt förän- drades icke den ryska officerskårens fördelaktiga uppfattning om den ty- ska hären. Och än mer märkvärdigt är det, att icke ens den ryska allian- sen med Frankrike kunnat frambringa ett omslag i detta förhållande. Tvärt- om ser det nästan ut, som skulle medvetandet om den stora tillväxt i makt, hvilken Ryssland vunnit ge- nom denna allians, ha stämt de ry- ska officerarne till än större vänskap- lighet emot de tyska, i det att utsig- ten till en konflikt med dem på grund af denna allians blifvit ytterst ringa. Det är en högst beaktansvärd till- dragelse, att den unge ryske kejsa- ren med sin närvaro hedrar och spri- der glans öfver truppöfningarna i Schlesien. Detta skulle han icke ha gjort, om han haft det minsta agg till Tyskland och dess kejsare eller om det funnes den ringaste utsigt för att ryska och tyska soldater skulle mötas som fiender på stridsfältet. Detta besök är också ett beaktans- värdt fredstecken. Och dess bety- delse har långt större räckvidd ån ett allmänt furstebesök. Dock kan det ej nekas, att frans- männen Bro en smula svartsjuka öf- ver detta kejsarmöte i det tyska läg- ret. Detta isynnerhet de-rför att kej- sar Nikolaus "icke tänkt på att öfyer- vara de franska manövrerna, hvilka äro fullt så intressanta som de tyska. Det är icke antagligt, att Nikolaus II hyser samma antipati mot den fran- ska republiken som hans fader hy- ste, trots det att han nedlät sig Ull att med blottadt hufvud åhöra mar- seljäsen. Men en annan fråga är, om han mycket gerna anträder sin resa till Paris. Man plägar ju i allmän- het icke med öfverdrifven lust vilja visa sig hos folk, af hvilka man mot- tagit mänga och stora tjenster, helst om dessa i gengäld fordra vederlag, som man hvarken kan eller vill gifva dessa sina välgörare. Det kan omöj- ligen vara czaren obekant, att en stor del fransmän nu vid detta tillfälle at honom väntar ett bestämd! tillkunna- gifvande af att han vill lemna Frank- rike aktiv hjelp vid deras krigiska planer. Clemenceau säger ock med en förvånande öppenhet: "Vi vilja att Ryssland skall blifva det verktyg med hvars hjelp vi taga revanche", och: "det är på tiden att få ett nöj- aktigt besked om, hvad Frankrike har fått för sina milliarder". Men fins det något, som den ryske czaren icke vill, så är det att hjelpa Frankrike vid ett revanchekrig mot Tyskland. Säkert är det ock derför, som han med "blandade känslor" kommer att hålla sitt intåg i den hän- förda franska hufvudstaden. Han vet ju, att under hvarje entusiastisk "vive le czar" döljer sig ordet revanche, Och det skulle till och med kunna hända, att det sist nämnda ordet blir hördt bland välkomstropen. Allt detta har gifvetvis till följd, att czaren kommer att uppträda mer försiktigt och tillbakadraget, än hvad han såsom gengäld för det hjertliga mottagandet skulle ha lust till. Och det är icke alls omöjligt, att den unge czarens reserverade hållning kan komma att verka som en kall- dusch på de eldiga fransmännens hänförelse för Ryssland. Frankrike skall finna sig i, att Tyskland behål- ler Elsass, då detta ändå är tyskt och bebos af tyskar, hvilka politiska åskådningssätt invånarne än må hafva Det samma gäller också om den del af Lothringen, som är tysk. Deremot skall aldrig Frankrike kunna helt uppgifva tanken på den del af Loth- ringen som är fransysk. Den vill det ha tillbaka, men de äro villiga att ge en riklig ersättning härför i — Afri- ka, icke i Nordafrika, som fransmän- nen vilja ha odeladt, men längre mot söder antingen Madagaskar eller det franska Kongo. Helt naturligt har detta till följd, att fransmänneus blick riktas på Tyskland. Och den synpunkten skall måhända komma att göra sig gäl- lande, att när Rysslands hjelp mot Tyskland icke är att lita på, det är häst att helt och hållet låta revanche- tanken falla, då dess förverkligande är så osäker. Man skall öfverväga. om det icke kan gifvas en utväg, hvarpå man kan komma till samför- stånd med Tyskland och hvarpå det fatala Elsass-Lothringska spörsmålet blefve skaffadt ur verlden. Men skola tyskarne gå in på ett sådant byte? Man skulle tro, att det icke vore vanskligt att förmå dem dertill. Tyske kejsaren dvrkar med förkärlek kolompoli ik och han ta- lar med stor hänförelse om det afri- kanska Tyskland. Och här gifves det ett utmärkt tillfälle att förstora och afrunda det. Det enda hindret för en sådan transaktion skulle vara Metz, på hvilket tyskarne sätta stort värde som fästning. Men fästningan kunde ju raseras och Frankrike for- pligta sig till att icke anlägga någon ny der eller i dess närhet. Som en ganska naturlig följd af denna anordning skulle frågan om afväpning komma på dagordningen, ty att derefter hålla stora arméer på benen vore meningslöst. ^år nästa J^"'följe iongsroman. Från och med ingången afOktober- gvartalet ifjerde 'ivartalet) meddelas såsom följetong i Östgöta-Posten C. F. Ridderstads historiska roman "Drabanten", hvilken omedel- bart kommer att eftei följas af "Fur- sten". Båda dessa romaner utgöra en sammanhängande serie. I "l>rabanten" behandlas tilldra- gelserna närmast elter Gustaf IIIis död, under Gustaf IV Adolfs minder- årighet. Hufvudpersonerna äro hertig C ni (sedermera Carl XIII), hans sy- ster Sofia Albertina, hertig Carls gunst- ling baron Reuterholm, Gösta Mauritz Armfel t, fröken Magdalena Ruden- sköld m. fl. I "Fursten" återigen äro de skil- drade händelserna förlagda till Gustaf IV Adolfs tid. Båda romanerna, som röra sig i hof- vets och den högre adelns kretsar, äro fulla af spännande scener och si- tuationer. De äro byggda på verkliga histori- ska fakta, ehuru naturligtvis detaljer- na äro diktade. För att erhålla dessa romaner från början är det nödvändigt att prenu- merera för fjerde qvartalet, hvilket kostar endast por 50 öre~M Prenumeration sker å närmaste postanstal. Kollision med ett isberg Atlanten. på Sjunken ångare. Loudou&i garen "Moldava" har sjun- kit på Atlanten efter kollision med ett isberg. Den laddade besättningen hade drifvit omkring på Atlanten under två dygn i sina båtar och upptogos allde- les utmattad at Auchorliniens ångare "Cireassia", på väg från Glasgow till Newyork. "Moldava" lemnade Bristol den 6 Augusti samt lastade i CardiS 1,000 tom kol lör Hilifax Vädret var gyu- samt till den 13, då fartyget insveptes i dimma. Denna blef så tät, att man knappt kunde se en båtlängd framfor sig; två utkikar posterades påfördäck. Klockan half 5 stodo kapten och andre styrman på kommandobryggan; båten gick för half maskin, då ropet ljöd från ene utkike ■: "Isberg dikt fornt0. Kaptenen slog genast stopp, och i samma ögonblick skymtade ett väldigt isberg tram ur dimman. En skarp vridning på rodret, men för sent. Fören rände in i isberget. Fartyget stoppades ogoub ickligen, men stöten var så stark att förmasten bräcktes och gick öiver bord. Fartyget kom ge- nast loss igen, och maskinen började arbeta sakta framåt. Skadan var tyd- ligen under vattenlinien. En första undersökning visade 16 tums vatten i tonummet, och kort deletter 4 fot. Fartyget började sikta sänka sig för öfver. Kaptenen såg nu att fartyget var förloradt. Båtarna utrustades och sat- 444 — Jag anhåller att få tala med er ensam, bad åter doktorn. — Himmel och helvete, stönade Vauvenard, hvad ni har att säga, säg det högt! — Hvad jag har att säga, herr grefve, är för- fördelande, djupt kränkande för er — låtom oss gå — Ha ha ha! hånskrattade Vauvenard. — Ni är — men jag vill allra helst tala vid er enskildt — ni är . . . — Hvad jag är och hvem jag är, står icke skrif- vet i er bibel, herre! Förkunna emellertid hvad ni känner, förkunna det högt, ropa gerna ut det med domsbasunens röst, jag är icke van att blekna för den. — Ni befinner er på ett heligt rum, herr grefve, och vi böra ömsesidigt sansa oss, för att icke öf- verskrida det tillbörliga. Vet emellertid, att jag nu- mera känner tillräckligt af er lefnad, för att kunna tvinga er att frånträda de förhoppningar, med hvilka ni instält er här. Men jag vet äfven den försonande pligt, mitt embete innebår. I visst afseende står kyrkan bredvid staten, staten straffar, kyrkan för- låter. Men ni måste också sjelf inse, att ni står vid en skiljeväg i ert lif, inse att jag känner er, att edra egna gerningar binda er vid ert förderf, så vida ni ej förändrar er bana. Låt mig hviska ett ord i ert öra, jag ber er derom. Om jag uttalar det högt, hemfaller ni under lagarnes skymfande straff. Och han lutade sig emot Vauvenard. — Ni är en mördare, hviskade han, men om- gifven af män, som ej vilja blottställa er. Ni är en brännmärkt förrymd galérslaf! tillade han. Men frukta ingenting af oss. Utom Vauvenard hörde ingen dessa oid, menpä honom verkade de med kraften af en ögonblicklig 44u slagattack. Mellan de blekblå, skälfvande läpparne framglimmade de snöhvita tänderna, nåsborrarne vidgade sig nästan frustande, håret reste sig. Alla stodo slagna af häpnad vid anblicken af de hastiga, våldsamt skakande förändringarna hos honom. För friherrinnan hade förhoppningarnas nyss så glänsande sol sjunkit ned i en svart natt. Hon kän- de en kallsvett bada sin kropp, kände huru hjertat nästan upphörde att klappa, utan att hon förmådde röra sig från stället eller uttala ett ord. Robert, afundsam och feg, förbannade i sin själ hela verl- den, äfven sin mor, emedan han tyckte sig förrådd till och med af henne. Han förstod hvarken Vau- venards eller hennes lidande; han ansåg sig vara den, som förlorade mest af alla. Uti Anges hjerta strålade en skär morgongry- ning; men hon visste icke ännu, huru den verld skulle komma att se ut, öfver hvilken den uppgick, om den skulle förvandla sig till ett paradis af kär- lek eller en afgrund af förluster. Trots och förakt, hån och vild beslutsamhet af- speglade sig nästan på en gång i Vauvenards an- sigte. Hat och hämd, djupa och oblidkeliga som i en korsikanares själ, brinnande som hos en frans- man, fylde hans bröst med en eld, osläcklig såsom Tartarens. Med ett raseri, numera utan alla tyglar, drog han sig tillbaka; en konvulsivisk ryckning skälfde genom hans leder; läpparne darrade. Med en rörelse, hastig som en tanke, for han- den inför bröstfickan. — Hämd, hämd, vrålade han, hämd! En dolk blixtrade i hans hand. Ögat hvilade liksom fastnagladt på Anton, som nu reste sig upp ur kistan och afkastade liksvepningen. Beslutsamt störtade Vauvenard öfver honom. 448 — Det år din förbannelse, tänkte han, som ännu förföljer oss. Om han hade haft en lefvande person framför sig, skulle det troligtvis ha stannat vid denna tanke; men nu var det endast en marmorbjld. — Och vi — min mor och jag — vi skulle resa dig en ärestod, egna dig en hyllning, som inför ef- terverlden skulle vittna om vår egen blygd — ha ha ha! Robert kände sig allt modigare och modigare. — Jag vill kasta din förbannelse tillbaka i graf- ven och störta dig, såsom du har störtat oss. Ned med dig! Friherrinnan hade ännu ej återkommit till sig sjelf, hon märkte icke att något ovanligt försiggick hos Robert. Vagnen hade just nu hunnit fram till monu- mentet. — Stanna! ropade Robert till kusken. Vagnen stannade. När friherrinnan såg upp, varseblef hon Roberts besynnerliga utseende; men hon hann icke yttra sig, förrän han hoppade ur vagnen. — Hvad ärnar du göra? sporde hon förundrad. Trotsande och föraktfullt blickade han upp till henne. — Sätt dig upp igen, Robert, och lät oss skynda härifrån! — Icke ännu, jag har något att uträtta här, innan jag en gång för alla lemnar detta ställe af så många sorger för oss. Det var någonting Vauvenardiskt i det sätt, hvarpå han vände sig emot henne. — Ser ni den der minnes-stöden? frågade han. — Nåväl? — Ni har låtit uppresa den. — Hvad vill du säga dermed? 441 isens dufva flugit genom församlingen — ögonblicket var inne. Handen utsträcktes liksom i besvärjande, manande afsigt; man följde denna rörelse. — I Guds Faders, Sons och den Helige Andes namn — började han. Dessa högtidliga ord ljödo så oändligt betydel- sefulla öfver svallet af de upprörda känslorna. Man trodde sig stå vid en nyss aflidens bädd, ännu med ögonen frågande hvarandra, om den döde — var död eller icke. Tankarne stodo stilla. Stundens oförklarliga välde hade, såsom en besvärjande ande, liksom ta- git och inneslutit dem i sin hand. — Frågar jag dig, Anton Ankarsparre — fort- satte doktorn. Hans röst ljöd med en orgels rena klang, och ändock hörde man, huru på djupet af densamma liksom darrade ett varmt, klappande hjerta. — Samtycker du, fortfor han vidare, till det äkta förbund, som grefve de la Vauvenard i detta ögonblick årnar ingå med . . . Man hörde ej mera hans ord, så var allas upp- märksamhet rigtad på den döde, på hvars stelnade läppar man väntade sig se lif och rörelse. De förhållanden, hvari en och hvar stod till den hädangångne, inneburo tillräckliga skäl för det upp- rörda själstillstånd, hvari de närvarande voro för- satta. Vauvenard hade mer än en gång trotsat de lef- vande. Nu stod han till doms inför en död, hvars bröst han genomborrat, och det kalla löjet försvann ifrån hans läppar. Friherrinnan stödde sig ännu vid altarrunden; men ehuru hon ej vågade blicka på någon omkring sig, förmådde hon icke draga sina ögon från liket. Äfven hon tyckte att dess bleka, iskalla anletsdrag C. F. Ridderttad. Starta Haadtn II. bS korsgången en skugga Den rörde sig så lätt fram- åt, att man kunde tro den buren pä osynliga vingar. Skuggan var ingen annan ån Rikissa. — Det var här, sade hon, som han uppstod, som hans ögon fäste sig på mig. Han kom, för att hemta mig — ja, ja, han har nu endast gått förut: jag skall följa honom! — Ringen glänste på hans finger — hvad det gladde migl Det var min förlofningsring. Då hon tystnade, tillkännagaf en hastig rörelse en väckt, oförmodad öfverraskning. 1 detsamma böjde hon sig ned. För den genom lönstret infallande månstrålen glänste någonting på golfvet, som hon med hfligt begär upptog. — Det är ringen, utropade hon, full af glädje - min gud, det är ringen! Det är ej mera en dröm således att han varit här: det är en sanning! Ringen hade fallit al Antons linger och blifvit Nu kommer jag ihåg sagan om ringen, fort- for hon: jag älskade någon, en ljus, vacker skepnad med glänsande lockar------ack ja, jag mins att jag älskade honom! Men älskade han också mig? En natt — det var verkligen natt — den ljusa gestal- ten nalkades mig, jag öppnade mina armar — o, dä förvandlade han sig till en svart, kolsvart ande! Dä jag vaknade ur min dröm, var den glittrande ringen försvunnen från mitt finger, och en mörk, tung, bly- tung ring af jern hvilade kring mitt hufvud. En röst sade, att jag skulle sjunga och dansa, berätta sagor och skratta. Och jag har sjungit ett århun- drade och berättat sagor ett annat. Och rösten sade, att engeln skulle besöka mig och se om mig, och den har kommit till mig: än har jag sett den i hans öga, än i gestalten at en blomma. När allt äter var godt, skulle han hemta mig till sig, och dä skulle, såsom en gång förut, den vackra ringen åter glänsa på mitt finger. Nu glänser den der — ack, hur den glänser! Tyst — någon nalkas! — Det susar --det suckar — det är han! 1 månskenet trodde hon sig se en ljus skepnad röra sig. — Hans ansigte strålar — men lians panna ar mörk. Ack, om jag kunde smeka molnet frän hans panna! — Han vinkar mig icke till sig, han ropar mig icke heller. Min gud, skjuter han mig ifrån sig! Hon lutade bekymrad hufvudet i sin hand. — Men jag skall draga mig ifrån honom; jag skall gömma mig lör honom; han skall icke lå se mig! Och hon drog sig allt längre och längre bort från altaret. - Häruppe skall han icke se mig, men jag skall se honom. Hon uppgick på läktaren. Framför orgelverket stod en stol; hon satte sig pä den. — Der är han åter — hans öga börjar att le. — Tyst! Ulänsa icke tvenne hvita, klara vingar vid hans skuldra? — Ack, de växa, de bli allt större och större! - - Han nalkas — han vinkar mig! — Men han ropar mig icke! 1 detsamma lutade hon sig tillbaka och lade ofrivilligt sin arm pa orgelverkets tangenter. Några hastigt försvinnande toner dallrade genom hvalfvet. — Han kallar mig! utropade hon och sprang upp från sin plats. Jag kommer — kommer! Och hon sjönk äter ned på stolen. Morgonen derpå, då klockaren besökte kyrkan, fann han henne död vid orgeln. Pa fingret glim- made Antons ring, och det ännu öppna, ehuru stel- nade ögat stirrade pä altaret. Var det väl Kristusbarnet på altartatlan, som, inre verlden gått ned, och derför är det mörker och ondska i båda, men i båda fallen finnes dock hon - solen — qvar. Verlden är en evig vexling emellan ljus och mörker, emellan det goda och det onda, och det är striden emellan dem, som betingar så väl vårt yttre som inre lifs förädling och föryngring. Din far, Ange, var en åsknatt, våldsamma och lurstörande krafter ar- betade i hans själ; men icke är du derför en mindre vac- ker, klar, ljus och mild morgon? Långt derifrån. Den öfverståndna åsknattens fasa gör dig måhända tvärt- om till det för hjertat skönaste lotte om en vacker dag och alltid till ett oafsigtligt bevis på det godas slutliga seger öfver det onda, ljusets seger öfver mörkret, försoningens och kärlekens öfver hatet och liämden. Vill du icke vara och förblifva ett sådant niorgonlöfte lör mig, Ange? — Jag vet hvad din tar varit, jag vet allt, hvad han gjort, jag känner hela hans lemadsbana, känner anledningarne till hans oförsonliga hat till Fersen och mig, känner allt detta lika fullständigt som du sjelf. Tvenne, numera mig tillgifna personer åhörde inom en af draperierna betäckt fönsterfördjupning den till dig af din far vid mitt eller rättare vid Falks hk afgifna förklaring, och dessa män hafva derom biktat för församlingens pastor och mig. — Din far traktade efter min död, Ange, du kan icke vilja fullfölja lians värf, genom att draga dig tillbaka ifrån mig. Jag säger dig, att mitt lif beror af dig. Huru brottslig din far än må ha va- rit, var öfvertygad om att det ändock alltid äfven i hans bröst fans en känsla, huru svag den än mä hafva varit, hvarur, under andra förhållanden, förso- ning och kärlek kunnat utveckla sig. Dusjell, Ange, öfvertygar mig derom, ty utan att en sådan känsla funnits inom honom, skulle han icke hatt en dotter sådan som du. Tro detta, Ange, och blif på hans ärat' denna känsla i hela sin härliga utveckling. — Att vi ega rätt att taga bort den igen. — Du skulle vilja — Nej, nej! Kom, och vi fara! Den egennyttiga afundeu och den dumma få- fängan hafva en enda son, trotset, och sonen är snart öfvermägtig både sin mor och sin tar. Redan långt förut hade de hviskat till Robert: böj knä för oss, och vi gifva dig allt hvad du önskar dig! Och han hade böjt knä och ett ögonblick känt behaget af att betyda något. Men ögonblicket försvann, och han trodde sig nu mera fattig och usel än någonsin förut. Ur grafven hade Ankarsparre uppstigit och be- röfvat honom allt, och trotset vände sig äfven mot grafven, mot ättefadern, dess ropande röst. Hans hjerta klappade häftigt och oroligt, pul- sarne slogo med mångdubblad fart, men hyn var blek och gulaktig, och ögat stirrade kallt. — Koml bad modern. — Om ett ögonblick — ej förr! Friherrinnan hade aldrig sett honom sådan; hon kände sig ängslig af den bestämdhet, hvarmed han vägrade att uppfylla hennes önskan. Långsamt atlägsnade han sig ifrån henne och nalkades stöden. Modren, hvars ömhet för Robert var hennes vackraste sida, nedsteg äfven ur vagnen och följde honom. Då han framkom till marmorbil- dens fotställning, stannade Robert och lade armarne i kors öfver bröstet. — Det är således du, talade han för sig sjelf, som störtat en del af din egen familj i det usla elän- de, hvari vi sucka — du, som med en gräslig, sky- hög, himmelsskriande orättvisa tdlbakasatt och un- dertryckt oss — du, som med din förkastelsedom bundit oss vid lxionshjulet af förderf och sönder- slitande hat! C K Riddentad. Svarta Bamim. II. '7