Titel: Östgötaposten
Datum: 1896-09-18
<-- Sida 4 -->
-
+    
<-- Sida 4 -->
ÖSTERGÖTLANDS VECKOBLAD ÖSTGÖTA-POSTEN N:r 38, Freaagen den 18 September 1896. tes i sjön i god ordning, men så fort som möjligt, ty fartyget hotade att nar som helst gå till bottnen. Man stop- pade maskinen och gick i båtarne; kap- tenen och nio man i en båt. förste styr- mannen och ytterligare nio man i en annan, högbåtsman med fem man i den tredje. Afven hunden och skeppskat- ten bergades. Fartyget lutade nu så starkt för öf- ver, att propellern stod upp ur vatt- net. Isberget hade åter försvunnit i dimman. Då de tre båtarne nyss lagt ut hördes fjerran från en ångares mist- lur, trängande genom den hvita n ur. som offigaf den på alla sidor. Men "Moldava" sjönk så hastigt, att man ej vågade gå om bord igen och ge signal med dess ånghvissla Den osynlige ångaren utstötte en ny hvissliug och sedan hörde de ej mera af den Båtarue styrde nu nordvest lör att söka nå S t Johns. Hela dygnet rod- des oaflåtligt, men sedan måste de upp- höra af trötthet. På natten af andra dagen blåste vinden upp, och kl. 4 på morgonen kommo lanternorna af en ångare i sigte. Man tände natuigna- ler och lyckades göra sig bemärkt. Ån- garen, som befanns vara '"Crcassia", styrde ned på båtarne och upptog de förolyckade, som voro alldeles utmat- tade, då de, som icke sutto vid årorna, måst oaflåtligt arbeta för att bli qvitt det inströmmande vattnet. Spionen. En episod från amerikanska inbördeskriget. Det var år 1862. Vi lågo framför Riehmond, och Mac Clellan väntade på orders — hvilka dessvärre aldrig kommo — för att företaga ett anfall mot denna de federerades hufvudstad och göra ett slut pä kriget. Vår öfverste, en präktig typ för en virginsk gentleman, hade vid krigets utbrott stält sig på nordstaternas sida och detta tvärt emot sin hustrus och slägtingars önskan. Denna hans patriotism medförde en brytning med familjen. Hans hustru och hennes dotter, en ung flicka på sexton år, flyttade till hans svärfa- der, en ifrig federerad, under det att öfversten begaf sig till Washington lör att sluta sig till nordstaternas armé. Så mycket kände vi af hans histo- ria, men detta var nog för att för- klara den sorgbundenhet, som alltid tycktes hvila öfver honom. Det var tydligt att han älskade sin hustru och sitt barn, och ehuru han upp ofirat dem för sitt lands skull, var skilsmessan likväl svår att bära. Dock undslapp honom ej minsta klagan, och han var aktad och älskad af hela det regemente, hvars chef han var. Jag var vid den tiden kapten och kommenderade ett detachement un- der honom; en afton sände han bud till mig att komma till honom i hög. qvarteret. — Kapten, — sade han till mig då jag inträdde, — jag har just fått ett meddelande från general Mac Clellan, att fienden lyckats erhålla hemliga underrättelser om just den division, som jag kommenderar. Det måste finnas spioner i lägret. Den saken måste vi sätta stopp för. Min heder och min trofasthet mot mitt land kunna blifva misstänkta dengenom. Jag ger er i uppdrag att utforska hvem det är som förråder oss, och ingen skonsamhet skall visas honom. — Öfverste Thornton, — svarade jag, — mina misstankar hafva redan blifvit väckta. — Ah, utropade han, hvem år det ni misstänker? — För någon tid sedan, — fortfor jag, — hade vi en trumsiagarepojke vid min afdelning. En vacker dag blef han emellertid som lik återförd till lägret. Mina män hade funnit ho- nom död i skogen. Hans ansigte var af en kula sönderslitet till oigenkän- lighet, och endast på de kläder han bar hade man igenkänt den unge trum- slagaren, som ungefär samtidigt sak- nades. Ett lakan blef svept omkring liket, och den döde blef genast be- grafven. Men just som liket sänk- tes i grafven föl) en flik af lakanet tillbaka och hufvudet blottades. Hå- ret var svart. Jag fäste mig då ej vidare dervid. men efteråt kom jag att tänka på att vår trumslagare ha- de blondt här. Sedan dess har jag ej kunnat undgå att misstänka att den der pojken var en spion och att han användt denna list för att obe- märkt undslippa. — Ni säger att det endast var en pojke. — Ja, in gosse på omkiing sex- ton är. — Jag tror att era misstankar äro grundade. Men när hände detta? ~- frägade öfversten. — I går morgse. — Det lider ej något tvifvel att gossen skaffat sig alla möjliga under- rättelser och nu är på väg till rebel- lerna. — Om han det är, — sade jag, — kan han ännu bli fångad. De fede- rerade äro på öfver två dagsresors afstånd. Pojken håller sig antagligen dold i skogarne, och de senaste reg- nen ha gjort vägarne nästan ofar- bara. Om jag derföre genast skickat- en afdelning ryttare efter honom, skall jag nog fånga honom. Det gillade öfversten, och femton minuter senare var jag på väg i spet- sen för sex ryttare. Vi undersökte skogarne under hela natten. Just i dagbräckningen hörde jag ett rop från en af mina män, och vi voro snart alla samlade kring ett tätt buskage. Derinne på gräset låg en ung, myc- ket vacker flicka i djup sömn. Hen- nes kläder voro sönderslitna och be- stänkta med smuts och hennes hän- der illa åtgångna af de törnbuskar, genom hvilka hon banat sig väg. Ja, hon var verkligen vacker, och medan jag betraktade henne öfverra skades jag af hennes likhet med den trumslagarepojke vi sökte efter. Det var samma ansigte, samma blomstran- de hy och lingula hår, det senare dock nu upplöst och i rika lockar fallande öfver hennes hufvud och skuldror. Hjertat klappade häftigt i mig då jag tänkte på att trumslagarepojken möjligen hade varit en förklädd fl eka och att den sofvande var en qvinlig spion. För att erhålla visshet härom steg jag af hästen och lutade mig ned öf- ver henne. Tröttheten hade till den grad öf- verväldigat henne, att jag ej väckte henne. Jag tog upp en bundt papper ur hennes ficka. De voro adresserade till en bekant federerad general. Jag bröt förseglingen och läste. De innehöllo en fullständig redogö- relse öfver vår numeriska styrka, våra planer och tillämnade rörelser. Intet tvifvel återstod, den sofvande flickan var en spion. — Gossar, — sade jag och darrade lätt — gören er pligt. Med bortvända ansigten närmade sig några af mina karlar och väckte henne. — Ob, jag är förlorad, jag är för- lorad! — utropade hon i det hon ha- stigt reste sig upp och åter sjönk tillbaka. — Bind händerna på henne och sätt henne på en häst! - befallde jag. — Oh, hvarthän vill ni föra mig? - ropade hon. — Till öfversten — sade jag. — Ack nej, nej! bad hon och blef dödsblek — för mig icke till honom! Dudi mig häl Jag är icke rädd for att dö. Jag tigger icke för mitt hf. Döda mig blott, döda mig här pä stället. Hennes böner voro dock (örgäfves. Jag kunde blott tillsäga mina män att göra som jag befalt. Ilen nu bör- jade hon att streta emot och skrika. Det var endast med möda som hon blef bunden och satt på hästryggen. Det var sent på eftermiddagen då vi hunno fram till lägret. Jag gick genast till öfversten. — Nå — frågade han da jag in- trädde — har ni lyckats? — Ja - svarade jag — spionen är gripen. — Gripen? — Ja, och det ser ut som om trum- slagaren blott varit c-n förklädd flicka. — En flicka! - utropade han för- vånad. — Ja, har är hon. I samma ögonblick släpades den motsträrvige fången in af mina män. Slitande sig lös från sina väktare störtade hon sig fram till öfversten, kastade sig ned på knä för honom och utropade: — Min lär! — Ida min dotter! — utbrast han i sä ångestfull ton att det skar ge- nom märg och ben på dem som hör- de det. Det var midt i natten då krigsrät- ten upplöste sig. Öfversten hade ej deltagit i öfverläggningen och jag fick derföre i uppdiag att meddela honom resultatet af densamma. Jag träffade öfversten sittande vid sitt skrifbord och läsande i en bibel. Han syntes onaturligt lugn. — Nå, — frågade han itrigt, — de ha väl förklarat henne skyldig? Jag blott nickade till svar. — O Gud i himmeln! — utropade han förkrossad. — De ha .förklarat henne skyldig — fortsatte jag — men de ha icke dömt henne. De veta huru mycket ni älskar er dotter och de ha derför öfverlåtit åt er sjelf att besluta om hennes öde. Ni eger att döma henne till döden eller att försätta henne i frihet. Ah, sir, låt mig bedja för er dotters lif, låt henne lefva. Faders- kärleken skall vara tillräckligt skäl för denna handling af mildhet i hela verldens ögon. Han vandrade upprörd fram och tillbaka i rummet med hastiga steg, medan jag ängsligt väntade på att han skulle tala. Slutligen vände han sig mot mig och framstammade: — För henne hit in och vänta se- dan här på vidare order. Jag gick, och en minut senare åter- vände jag med den vackra flickan. Med dröjande steg och sänkta ögon trädde hon fram för sin fader. Han såg på henne ett ögonblick och vände sig derpå bort för att dölja sina fram- brytande tårar. — Jag måste vara fast, jag måste vara fast — mumlade han: Småningom blef han lugnare, och i det han fast betraktade henne, sade han i en ton, som ej förrådde minsta spår af vrede: — Ida, du har varit mina dagars ljus, mitt lifs glädje Jag väntade att fä se dig som en god mans lyckliga hustru, men un är allt det förbi. Du har företagit dig att förråda icke blott ditt fädernesland utan också din fa- der. — Nej, nej — ropade hon vildt — icke min fader, icke dig. Min mor- far utmålade för mig hvilken härlig tjenst jag kunde göra sydstaterna. Alla hos oss voro redo att dö för de- ras sak. Jag greps at hänförelse, och blef spion. Dä jag biet sänd till den- na division visste jag att du var dess chef. Jag lyckades erhålla de upp- lysiiingai de önskade af mig, och jag bar dem på mig då jag biet gripen. Men det var min atsigt att endast lemna dem ifrån mig på det vilkor, att livad som än kunde hända, ditt hf skulle skonas. — Jag bekymrar mig föga om hvad som blir af mig — svarade han strängt; — men ditt förräderi mot ditt land kräfver din bestraffning. — Och hvaii består den? — Döden! Kasta morgon var dyster och ku- len och det duggregnade från den bly- grå himlen. Hela naturen tycktes gråta öfver det sorgliga skådespel som förestod. Men öfversten visade sig lugn och allvarlig Intet spår till någon själsoro var synligt i hans an- sigte. — För fram fången — sade han till mig i iskall ton. Jag aflägsnade mig, men återvände strax derpå, med fasa mälad i mitt ansigte. — Ack, sir, — utropade jag — hon är död! — Ah, död! — utbrast han. — Ja, — fortsatte jag — hon lig- ger kall och liflös i sin cell. Hon har tagit gift, ty jag fann denna flaska i handen på henne. Se här, der står "gift" på etiketten. — Ske Guds vilja! — framstötte han. — Sir, — sade jag — hon är nu död. Ni har hållit er ed till ert land. Tillåter ni oss att anordna en begraf- ning. som anstår vår chefs dotter? — Gör dermed som eder synes, - suckade han i det han sjönk ned på en stol. Jag lemnade honom för att vidtaga de nödiga begrafningståtgårderna. Fa- dern kom icke tillstädes. Tre år gingo och kriget var slut. Öfverste Thonston hade blifvit befor- drad till general och jag sjelf till öf- verste. Vi bodde i Washington och jag sände generalen en vördsam in- bjudning till mitt förestående bröllop. Han anlände mycket sent och gäster- na voro redan samlade i den präktiga våningen. Det var icke utan oro som jag för- de min vackra brud fram till honom. Hon kastade sin slöja åt sidan och sade sakta i det hon sjönk ned på knä framför honom: — Min far! Han vacklade tillbaka, bleknade och tycktes kämpa med en häftig sinnes- rörelse. Men derpå sträckte han ut armarne, slöt henne till sitt bröst och utropade, under det att tårar runno nedföi hans fårade kinder: — Du lefver, min Ida, du lefver! Ack, Gud vare lof! En förklaring följde naturligtvis. Jag bekände att jag hade förmått flickan-spionen att ställa sig som död, såsom det enda medlet, hvarmed hon kunde rädda både sitt lif och sin fa- ders ära. Begrafningen hade blott varit ett listigt påhitt och flickan hade i hemlighet blifvit förd till sina vän- ner. Så länge kriget pågick hade hvarken jag eller de vågat afslöja hemligheten, men sedan fred och en- drägt blifvit återstälda i landet, friade jag till henne, hvars lif jag räddat, och vann henne. Generalen förlät i sin innerliga glädje bedrägeriet, och hans lycka biet full- ständig genom försoningen med hans hustru, som äfven var närvarande. Flera år ha sedan dess förflutit, och när jag ser min svärfaders, general Tlmrntons, strålande ansigte, tackar jag himlen att mig förunnades rädda spionens lif. PJT éstcjöta-fPostens vänner ocR gynnare, ombedjas att hos grannar och bekan- ta samt i allmänhet hos vänner af goda historiska romaner påpeka det enasiäende tillfälle, som erbjudes att erhålla en värdefull ro- mansamling gratis genom att prenumerera på Östgöta-Posten, som för återstående qvartalet kostar endast 50 öre. Ny romanserie börjar med 4:de qvartalet, hvar- för nytillträdande prenu- meranter då böra anmäla sig. Prenumeration sker d när- maste 2>ostanstalt. För endast m«r 50 öre "91 ei hålles öfver 300 roman- sidor, samt dessutom en innehålls- rik, fullständig nyhetstidning med ett nummer i veckan. Hvarje tidningsnummer åtföljes af 24 sidor af foljetongsromanen. För de prenumeranter å Ostgöta- Posten, hvilka ej prenumererat å tid- ningen frän årets början men som önska erhålla äfven den utkomna följe- tongs-romanen, Svarta Banden, skall densamma snart nog tillhanda- hållas häftad till billigt pris och tryckt på godt bokpapper. s\ut. tarv.il och lotsåldermamuui O. Åberg i Arkö svarat harpa åtskildes man om kring kl. 7 e. m, dä predikanterna m. fl. begätvo sig till stationen och afreste med Från Östgötabygder. (Kran Oatgöta-Posteua meddelare) Frän Jonsberg. Invigningsfest. Arkö missionsför- enings nya missionshus invigdes söndagen don 13 dennes Missionshuset ligger nära Arkusunds jernvägsstation Det är stort och vackert samt prydligt och andamals enligt inredt och rymmer sittplatser för bortåt 350 personor, dessutom finnes bo- ningsrum utli knk fur vaktmästare. Det kostar 4,000 kr. och häftar missionsför- eningen ännu i 2 300 kronors skuld för detsamma. Kedan pä lördagen samlades mänga i missionshuset kl 7 e. m , dä bon och korta furedrag hellos af tullvaktmästare Hell- qvist Iran Norrköping of v ur 1 Klon. 29 0-9 och predikant A F. Lundmark frän Norrköping öfver 1 Mes 33: 26. Pa söndagen samlades stora folkmassor äter kl 10 f. m., da först bön och sång om- vexlade och ordföranden i missionsförenin- gen, fyrmästare Malm i Arkö, helsade de närvarande välkomna och hembar tack till byggmästare Lantz m. fl. och lemnade en kort redogörelse för uppkomsten och för- verkligandet af missionsbyggandet m. m. Det egentliga invigningsföredraget hölls af pred. Lundmark öfver Os. 10. 12. Vaktmästare Rydell frän! Karlskrona sjöng nu Dav. 24 psalm. Hans präktiga harliga basröst gjorde på alla de närvarande ett öfverväldigande intryck. Sadelmakare Alfr Jonsson frän Norrkö- ping talade öfver Es 1: 1. Mellan kl 1 och 2 e- m. följde gemensam middag i missions- huset, hvara priset för ej inbjudna var 50 öre. Sedan hr Hellqvist talat öfver Sal. urdspr. 18. 16 och hr Rydell öfver Dav \ ps. följde kafferast mellan kl. 4 och 5, da kaffe serverades i missionshuset mot en afgift af 25 öre Hr Jonsson talade se- dan öfver Math 6: 20 21 och pred. Lund- mark öfver Efes 6: 4. God musik på or- gel och guitarr samt säng presterades på mellanstunderna Sedan pred. Lundmark Handelsunderrättelser. Torgpris i Linköping: Dan 1C Sep^emb.T. Hvoto 12 ii 13 kr.; Råg 9: i.0 it 10 kr.; Ärlei 10 a 11 kr.; KotD <1 a 10 kr.; Blandsäd 7: 50 8 kr.; Hafre T kr. pr 100 kg; P.,lati» ■>; 75 pr hekto- liter; Kött 55 k 00 öre; Fårkött, fär-kt, 50 a 55 öre d;o .altadt 70 öre. Flak, färskt, *j0 k G5 öre, .l:o'aiillatlt 70 öre, Talg 50 öre, Ister 60 öre. O-t, i, im oi]'s- 1; 10, d:o akuinmjölkB- 30 öre Smör 1: C5 a 1: 70, allt pr kilogram; Äg? 85 a 90 öre pr tjog. Torgpria 1 Norrköping. Den 11 September. Torg- och har-nprise-na i dag hafva varit; Ilvete 11 å 14 kr.; Råg 10: ib a 10. 50. KjN. 9 k 10 kr.; Hafre 8 kr. i 8; 50. Ärter 11 a 11 kr. pr 100 kg. Ägg 1 kr. rr tjog; Smör 1: 70 i 1: 8(; O.t.tiyck- o.h söirniölka- 1 kr. k 1: 10, di o aktHDEOJÖlkS- 30 k 35 öre; F ä.k, färskt, 55 öre, Kolt, färskt, 40 k 50 öre. Fa kött, flrskt. C" öre, KalfköU 40 k 50 öre pr kg.. Kycklingar GO k 70 tro pr st; Potatis "20 öre pr 5 liter. Tradgärd?a!stsi: Kålrötter 4 k 5 öre p- St., Hvitkål 10 öre pr huf- vud, Morötter, Palsterrackor och Rödbrtor '25 öre pr 5 liter, Rabnber 6 k 8 öre, S:-ärbönor 15 öre, Spenat 25 öre, Pepparrot oO k 40 öre, Syltlök 50 k 75 öre, R.dlök 25 k iO öre pr kg., Ärler 60 k 80 ö e och Gurkor 50 k GO öre pr 5 liter, Plom- mon 10 k 15 öre. Lingon 15 k 18 öre, Bondbönor 15 k 20 öre och Nypon 35 öre pr lite-. Fisk: Gäddor 50 k 60 öre. Abborrar 35 k 40 öre, Ål 1 kr. k Ii 40, Id 40 k ;o öre, Vimmor 3i k 40 öre. Torsk 40 öre, Mört 15 k 20 öre, Strömming 40 öre, allt pr kg. Hö: 55 k GO öre pr B1/, kg. Ved: Barrved 12 k 13 kr. pr fa • n. Minneslista. Lördagen den 19 September. Söderköping, gaiden N-r 45 Hagaqvarteret, kl. 9 f. m. aukt. k handelsvaror oefa annan '.ö-egen- dom. Kisa; bryggeri, kl. 10 f. m. auU. & 'v dela mänt, fraVaa Bankestad i Hagerstads b:i». Km RO, CarUborg N:r 2 i K is» ty, kl. 12 P. d lösöreaukfion. Ki-ckrike an, Smedjebacken, kl. 1 e. m. lösöre auktion, Ringai-uon b:». Wammar, kl. 2 e. m. lö-Öreauktion, Eksjö, bandi. C. J. And-,rs«ms gird vid aodra aor gatan, kl. 10 f. m löeöreauktion. Måndagen den 21 September. Skärkinds a:n, Stensnas nära kyrkan, kl. 2 i loäoreaiiktion. Korra Solberg» »:n, Sjunnaryi], kl. 10 f. m. Mor • Lik', å kreatur tamt hö och halm. Tisdagen dec 32 September. Ed, marknad. T anis köping, marknad. Vimmerbv. rådhuset, kl. 10 f. m. stor vedaaktion. Svinstad*" a.n, K.app'inge, kl l e. m. lösöuauk- Ooidagen den 23 September. Vadstena, kreatursmöte. Valdemaravik, kreaturamöte Torsdagen den 24 September. FrinraryJ» järnvägsstation, torgdag. Ingatorps jernvagsstation, t»rgdag. By e by, krtatursinarknad. örtomta -:n, Klefstad, kl. 1 e m. lösöreauktion. Loftahamtnara so. Killing-Ö, kl. VI p. d. faslig- hötsauktion. Horns s n, kreatursmöte. Lii köping, f. d. metodistkapellet, kl. 10 f. na. auk- tion å pantsatt go i och annan lösegendom. Fredagen den 26 September. Gryta a n, vid kyrkan, torgd .g. Virseiyns by, marknad. Ö«terbymo, ma knad. Askeby ».n Ofverstad, kl. 12 p. d. lönöreauktior-. Gladhammars a:n Fårhutt, kr«aturaar.Öte. Rinna s n, Lyckr, kl. 2 a. m fastigbetsauHion. Ringarums in, Torp, kl. 11 fm. lösöreauktion. Birrums #:n, Sjögrrum, kl. 11 f. m. ankt. a kalfvar. Skeda s:n, F storptt kl. 2 •. m. faatighetsauktion. Väderstads an, Sktby Mellarg&rd kl. 1 a. m los Lördagen den 26 September. Norrköping, mejeriet, Norra Stiömsgatan N:r 13, kl. il f. ni stor aukt. a mejeri inventarier. Söderköping, gården N:r 60 BergfqvarCer t, kl. 9 f. m. lösöreauktion. Oppebv s:n, Börkfors, kreaturmöte. Röks s n, Skogkng, kl. 2 e. m. auktion a och ved. Till Salu. akta.Drufcogn.ac, importerad frän staden Cogoac, till 2 kr> pr liter. Vid parti rabatt- At den om- tyckta Örnmärkets Cognae aaljea 11 Vi buteljer tör 1U kr., 11 literbuteljer 15 kr. o. s. v. G as och låda fritt. Alla Bran- linasorter billigast. Rt-qv sitiuner. åtföljda af 1 q vid expedieras genast och ställes till A. A. Jansson, Gistad. (7971.208) ntomordentligt flnt pnh riseraclt och till billigaste pris. Prof oeh analys på begäran. (6547,169) Ivar Kraft, BergL_ Mindre f».litet till Min, Bringstorp i Kisa socken, som eges af S. A. Hult, säljes genom mig för det mycket billiga priset af 7,000 kr. om snar uppgörelse sker. Årteflod, Tidesrum d. 14 Sept. 1896. (217) S. Salomonson. Diverse. Inkasseringar oeh Eaendoms- fSnäl|nlncar ombesörjas billigt genom Oskar Arnell, Linköping, 30 Storgatan. (6654,4) __________ De, hvilka halva skalder till Handlanden Emil Lindboms från Norrama, Örsebo, konkursmassa, tor- de betala dessa vid uppbördsmöte i Ulrika marknadsdagen den 9 Oktober hos f. d. Handlanden C. Q. Peterson från kl. 11 till 1 på dagen. De som då ej betala blifva stämda. Årteflod, Tidesrnm d. 14 Sept. 1896. (218)__________S. Salomonson. De, hvilka hatva ikilder till Häradsdomaren Jacob Germund Johanssons i Mjellerum, sterbhus, Kisa, eller de, som möjligen hafva något att fordra af detta sterbhus, torde så- dant anmäla till mig före den 16 Ok- tober 1896. Kapitalinbetalningar och räntor emottagas at mig. Årteflod, Tidesrum d. 14 Sept. 1896. (8809,219) g, Salomonson. Med anledning af dei bril- lopsfent, iom för Digra dagar sedan firades vid CirUhof, lät Herrskapet Fredbolm siat- lidne Söndag inbjuda arbetare och »torre de- len af sina uoderbafvande, till omkring 100 personer, pa middag ocb k^ffe med dopp j-mte vinbål til) festligheternas afslntning, ocb bedja vi, arbetare och nnderhafvande, härmed tå uttrycka ett bjertligt tack till vårt busbondefolk för såväl denna angenäma feat som för all visad välvilja. Carlshof den 14 Sept. 1896 Tacksamma arbetares (216)_______gm |T. Nilsson, Inspektor. Ulrika marknad är andrad till den B näst- kommande Oktober. (8287.213, Kmualiiiilei. 442 rörde sig, att kinden skiftade i en lätt skugga mel- lan hvitt och rödt. Doktorns fråga var slutad; ännu darrade dess sista tonfall i hvarje hjerta. I detsamma skar sig ett anskri fram ölver al- las läppar; förskräckelsen jagade den sista bloddrop- pen frän hvarje kind, fasan sammanpressade hvarje bröst. Den döde reste sig upp i sin kista, och ett på doktorns framställning vägrande svar ljöd genom templet. Friherrinnan sjönk ned vid altarfoten. Vauve- nard drog sig ett steg tillbaka, hans hufvud höjde sig, i hans ögon lyste en lång, klar blixt. Robert ville icke tro sina ögon; han for med handen öfver dem, liksom för att stryka bort en dimma. Ange ville hasta fram; men hon vacklade och fattade tag i en af bänkarne på sidan. — Bedrägeri! förräderi! ropade Vauvenard och skar tänderna gnisslande tillhopa. Lik en ensam, lugn stjerna i den stormande nat- ten, hvilade doktor *s* öga öfver den scen, som till- drog sig omkring honom. — Icke något bedrägeri, intet förräderi, herr grefve, talade han. Likheten mellan baron Anton Ankarsparre och Falk missledde mördaren — eller mördarne, och har sedan missledt oss alla. Vill ni hafva vittnen derpå, så se här! — och han visade på dem som omgåtvo katafalken. Fordrar ni skrift- liga intyg, så kan jag äfven åstadkomma sådana, och är sjelf beredd att såsom kyrkans tjenare af- gifva och styrka hvad i det fallet kan erfordras. Hvad var Vauvenard i detta ögonblick? Ge- nom en lång, rastlöst orolig lefnad hade han arbe- tat uppför dess höjder en klippa af brott, och nu, då han trodde sig ha hunnit målet, trodde att ba- 44? talade, hvilken del Vauvenard haft i mordet, som äfven hvad han inför Ange vid den mördades lik- kista uppenbarat om sin egen lefnad. När Robert såg att allt var förloradt, skyndade han fram till sin mor och förde henne ut ur kyrkan och tillbaka i vagnen. — Kör! befalde han kusken. Vågen gick genom parken. Den uppskakande och fasansvärda händelse, till hvilken han varit vittne, Vauvenards fall och död, Antons återuppträdande samt den bittra känslan af ett ohjelpligt nederlag, åstadkom en fullständig till- intetgörelse hos honom. Ej ett ord kom öfver hans mun, men hans pulsar klappade våldsamt och läp- parne ville knappast röra sig. Midt i parken på en öppen plats syntes en hög ställning, ölverdragen med lärft. Friherrinnans be- fallning att uppresa ättefaderns, den gamle öfverste Soldans, monument hade blifvit utförd med en skynd- samhet, att det skulle vara färdigt till hennes bröl- lopsdag, i afsigt att aftåckas efter vigselaktens slut, eller i det ögonblick då vagnarne på återfärden pas- serade förbi platsen. Och när folket, som var pla- ceradt der, nu såg friherrinnans vagn komma, föll omhänget, och monumentet framstod. Det var en väl arbetad marmorbild i kroppslig storlek, uppstäld på en ohuggen piedestal af granit. Robert kände sin familjs historia, Då han fick se sin stamfars allvarliga, marmor- kalla anletsdrag, drog sig hans lijerta tillhopa af hat. För honom föreföll bilden, allra helst då den just aitäcktes i detta ögonblick, såsom ett hån från ett helt århundrade. 446 Man hade ej anat denna oförsonliga djerfhet; alla stodo öfverraskade; man nästan gömde sina ansig- ten i händerna, för att slippa se den ohyggliga sce- nen. Ange kunde ej hindra sig att blunda till; hon såg ingen räddning. Ett nytt utrop af fasa ljöd i kyrkan. Man hörde, huru en person tumlade omkull på golfvet, hörde ett dödsskri darra genom templet, en ed ljuda från snart stumma läppar. Vauvenard hade. hastat fram till den upphöj- ning, hvarpå Ankarsparre stod, för att med väpnad arm kasta sig öfver honom. Ett par steg voro re- dan uttagna, men allt var mörkt omkring honom, det enda, som han såg i mörkret, var Ankarsparre, föremålet för hans hat. Då han nådde trappstegen till upphöjningen och tog ut steget, förlorade han jemvigten och föll. I fallet utsträckte han högra handen, för att taga emot sig, samma hand — den svarta handen — uti hvilken dolken glänste. Vap- nets spets vände sig uppåt, och i fallet genombor- rade den hans eget bröst. Då man märkte hvad som inträffat, närmade sig kyrkoherden altaret, der han böjde sina knän och sammanknäppte händerna. Efter en stund bortbärs Vauvenard i samma kista, hvaruti Ankarsparre inburits. Sfinxens gåta var löst, och hans undergång var dess omedelbara följd. Huruledes kyrkoherden *s" erhållit kännedom om Vauvenards föregående lif och hans ingrepp i Ankarsparres, slutar sig läsaren sjelf säkert ganska lätt. Icke dess mindre torde vi kanske böra nämna, att Pistol och Konrad i den bikt, hvaii de för kyr- koherden redogjorde för sina förvillelser, såväl om- 443 nan låg öppen och fri, föll på en gång klippan för- krossande tillbaka på honom sjelf. Raseriet är vansinnets syster. Ännu vid af- grundens rand befaller det oss att uttaga steget, och vi störta ned i bråddjupet. Det känner ingen öfvermagt, vet icke af några gränser; dess ögon äro blinda, förståndet famlar i mörker, blott sinnena brinna af en eld, i hvars lågor vishetens tempel inom oss sammanstörtar. Vauvenard hade njutit fröjden af sin hämd, en hämd, som trotsat alla straff, be- segrat alla hinder och redan flätat den blodiga se- gerkronan i hans lockar — och nu stod han på en gång slagen och tillintetgjord. Hans uppsyu för- dystrades, ansigtsfårgen skiftade i blått, blodet hade sjunkit tillbaka till hjertat. Inom honom rasade en storm at vilda passioner, under det han tyckte sig sjunka allt djupare och djupare. Hans fötter liksom saknade allt stöd. Det föreföll honom, som om jorden öppnat sig under dem, och att en högre, allsmågtig hand nedstött ho- nom i ett bottenlöst svalg. Hastigt hördes ett fint skärande, hvisslande ljud mellan hans tänder. Blodet rusade åter tillbaka till ansigtet, en blind svindel grep hans sinne, hjertat klappade med våldsam häftighet, bröstet häfde sig, ådrorna spändes blågula på pannan; ögongloberna vidgade sig och öfverspunnos liksom at ett nät utaf fina blodstrimmor. Doktorn såg den förfärliga kris, som arbetade inom honom, och började frukta ett uppträde, hvil- ket kunde ohelga templet. — Herr grefve, sade han och trädde honom närmare, lugna er! Om ni tillåter, önskade jag att fä tala med er mellan fyra ögon. — Tillbaka, ropade Vauvenard — nalkas mig icke! Doktorn lade sin hand på hans skuldra. 45i"i — Robert, Robert 1 bad friherrinnan. Hvarför dessa ord — det är ju en marmorstod, till hvilken du talar! — Så är det, min mor, af marmor var lian, då han fälde vår dom, af marmor är han ännu! — Dina ord uppröra mig - för all del, följ mig härifrån! — Rör mig icke! Honom, vår förste onaturlige fiende, hvars fiendskap gått led från led ända till oss, honom når icke min hämd; men detta minne, detta monument hinnes dera', och jag skall se det falla till mina fötter! — Min gud, Robert, hvad vill du göra? — Ah, nalkas honom icke — stör ej de döde. himlens mag- ter beskydda dem! Du älskar din mor; ja, du måste älska mig, ty jag har för din skull offrat allt, allt — hör dertor hvad jag ber dig: följ mig härifrän! Hon fattade hans hand, för att föra honom med sig; men med hårdhet stötte han henne tillbaka. Ett af svag modersömhet bortklemadl barn blir en då- lig och elak son. Dignande, stödde hon sig mot ett närstående träd. Robert hoppade upp på piedestalen och grep med båda händer fast i marmorstoden. Han skakade den - stöden rörde sig. Friherrinnan skälfde af ångest. Den missakt- ning, han nyss visat henne, förnärmade djupt alla hennes ömmaste känslor; men då hon nu säg honom och ättefadrens snöhvita, stela gestalt liksom brot- tande med hvarandra ansigte mot ansigte, föreföll det henne, som om han kämpade en dödsstrid med en vålnad ur underjorden, och hennes styrka åter- kom. Med moderskärlekens ännu oförsvagade kraf- ter ilade hon fram till honom. Åter skakade Robert stöden — den vacklade — den förlorade jemvigten — den föll. Man hörde ett anskri och ett rosslande på samma gäng. 455 mig, Ankarsparre, så befriar ni mig äfven derilrån, emedan ni utan allt tvifvel förstår att nägon kärlek oss emellan icke berättigadt numera kan blomstra på hans graf. Ankarsparre fattade hennes hand. — Ange, yttrade han, nu är det icke ditt hjerta, som talar. — Mitt hjerta? Eger mitt lijerta väl rättighet att tala? — Hjertat eger alltid rättighet dertill. Huru mänga fasansvärda brott och tilldragelser, Ange, hafva ej trampat vår arma jord, och likväl till hvems röst är det, som slägtet ännu, ja, under alla tider lyssnar, om ej till hjertats? — Ni känner ej hvad min far varit, ni känner ej livad han gjort. Verlden skall öfverflytta sitt för- akt frän honom på mig och — ifall ni skulle fästa er vid mig — äfven på er. Ingen kärlek är nog stark, att kunna trotsa verldens dom. — Hör mig Ange! Inför verldens omdöme har jag varit död, men återkommit igen. Tro mig, Ange, man dör icke ens, såsom jag varit död, och åter- kommer till verlden densamme, som man förut var. Man födes till verlden, ^nge, men man uppstår ur grafven. Mycket annorlunda äro lii och verld, sedda frän grafvens rand, än de visa sig, betraktade från vaggan. Jag har erfarit det. Ankarsparre tystnade ett ögonblick. En läng följd af minnets smärtor tågade genom hans själ. — Under lifvets strider och bråk må verldens dom falla liårdt öfver hvarje brottsling, fortfor han, men vid grafven upphör dess dom. Din far, Ange, befinner sig nu inför en högre domstol än vår. Frid öfver hans stoft! — Lika litet, älskade Ange, som det i verlden finnes något absolut mörker, lika litet finnes det nä- got absolut ondt. Solen har blott i den yttre och 454 belyst af månens sken, föiesväfvat hennes inbillning under nattens svärmeri? Då man lemnade kyrkan aftonen förut, Lade hon, som tagit plats i ett undangömdt hörn, blifvit in- stängd, utan att någon anade det. Samma dag tilldrog sig ytterligare en liten vac- ker och rörande scen på Johannisdal, Alla, som anländt dit för att deltaga i bröllopet, hade blifvit bjudna att der intaga en enkel middag, innan de återvände till hufvudstaden. Att den skulle blifva helt annorlunda än man tänkt sig den, följde alltid af hvad som tilldragit sig. Dä gästerna samlades kring middagsbordet, sak- nades, utom friherrinnan och Robert, äfven Ange. — Ingen kan förundra sig öfver hennes från- varo, förklarade Ankarsparre, jag anar, hvar hon fin- nes. Våren goda och böijen er middag, jag skall snart vara tillbaka. Ankarsparre begaf sig ned till det rum, der Vau- venards lik blifvit bisatt. Ganska rigtigt, Ange satt iutad öfver hans kista. Fördjupad i inre betraktel- ser, märkte hon icke Antons närvaro, förrän hon kände en mild hand lätt stryka öfver sina nu i oord- ning nedfallande lockar. Vid hans åsyn visade sig en stark oro hos henne, men, beherskande sig, re- ste hon sig allvarligt och lugnt. — Kom mig ej närmare, Ankarsparre, bad hon honom, emellan er och mig står nu denna min fars likkista. Den afgrund, som han under sin lefnad uppkastade emellan oss, har han oåterkalleligt be- seglat med sin död. Hvad jag, då vår — er och min — bekantskap först uppstod, icke gjorde, gör jag nu: jag känner honom fullkomligt. Ogerna full- följer jag likväl detta ämne. Om ni sätter värde pä 451 Anskriet ljöd ur friherrinnans modersbjerta; ross- landet kom från Roberts bröst. Då marmorstatyn förlorade sitt fäste, föll den framstupa ned öfver Robert och krossade hans huf- vud emot granitfoten. Med honom dog öfverste Öoldans siste manlige ättling af den qvinliga linien. Då de öfriga gästerna, som först efter friherrin- nan och Robert lemnade kyrkan, något senare pä dagen anlände till stället, funno de en mor försänut i den qvalfullaste sorg vid sin sons lik. Kyrkan var redan tom och portarne stängda. Månen uppgick, septembermånen. Den snöhvita strå- len från dess klara silfverlampa föll in genom temp- lets höghvälfda fönster, det var en hvit dager, om äfven blek och matt, som utbredde sitt skimmer öf- ver föremålen. Månen är andarnes sol. Dess matta sken väcker icke en verld till lif, rörelse och prakt, men, vägledda af dess stilla stråle, sväfva drömge- stalter med sakta vingar kring jorden, flyger längtan suckande till sitt mål, letar hoppet efter höga under, eller lifvas inbillningen af dunkla uppenbarelser. Det är ej en färgskiftande, brokig, äfventyrlig österländsk saga, som går upp med månen; det är en legend, full af hemligheter, rik på oförklarliga underverk. Skuggorna bilda sig till höga, dystra götiska hvalf, i hvilka kärleken hviskar, tron suckar och hoppet beder. 1 dessa stunder at månsken böjer icke menni- skan under sitt välde andarne, utan det är dessa, som böja henne under sig. Ju enklare vår uppfatt- ning år, desto lättare hänföras vi af naturens egen magi. I den tunna, bleka dager, som strömmade från månen och upplyste templets inre, svåfvade längs