Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-01-15
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
Måndagen den 15 Januari 1827. Dröm. (Forts, sr. N:o 7.) «>v5aria fom tillbaka, och hennes mor skyndade ut i köket, hwarifrän hon efter en korrt stunds förlopp öterwände med frukosten, s»,n bestod af en enkel kötträtt och en fiäl mjölk. Köttet war för mig, som man trodde kunna behöfwa nägon stärkande föda; snickarcflllkct nöjde sig med mjölken, endast mannen smakade säsom wärd pä den rätt han bjöd mig. Jag uttryckte för dcm min förundran öfwer denna tarstiga frukost, men hwiltct syntes öfwerraska dcm. Jag frågade om de ej drucko kaffe hwarje morgon, men Maria swarade, att hon pä sin höjd ? cllcr 6 gängcr undec fin i^äriga lefnad hade smakat det, och sädant endast wid nägra högtidliga tillfällen i sina föräldrars hus eller borrta. Mina ytterligare forskningar gjorde mig än mer förwänad. Brännwin roar alldeles obekant, annorlunda än som medicin. Tc', scho» kläd, winer och dylika saker woro wäl icke lika frcmmandc, men man ansäg den» som öfwerfiödiga läckerheter, hwilka personer af mindre rika willkor sällan kunde för- skaffa sig, och som man ei trodde lämpliga för klimatet att ofta begagna. Snickaren, sade mig, det han hört berättas, att för längre tid tillbaka skulle desia saker hafwa wa« tit i allmänt bruk, och smäningom antagit karaktcren af ett oundgängligt national, bchof, nödwändigt för lifwcts uppehälle. Wisierligcn hade nögrc ifrare pästält den motsatta ytterligheten, att desia waror wore högst fördcrfliga, samt med medicinssa och metafysiska skäl sökt bcwisa, att de inom en wisi tid skulle helt och häller utrota olla inwänare l Norden, sedan de först förslöat deras själskrafter och Hoptorrkat de- ras kroppar till dwärg,gcstalt. Erfarenheten hade dock »vederlagt dcm; ty folket niexlc sä der temligcn, och war nägorlunda klokt som förut. Likwäl hade deras nitäl- skan icke bliswit alldeles fruktlös; ty man hade efter hand antagit dcn förnuftiga nudelwägcn. Man trodde sig I)a funnit, att naturen gifwit hwarje klimat, icke allt l'wad desi inwänare bchöfde,. men alt det oumbärliga srambragte jorden eller kunde förmas att frambringa det. Qfwerflödet af det) alster war ämnadt till utbyte mot ett annat lands öfwcrssöd; men borde aldrig betraktas annorlunda än som sädant- Alla hetsiga waror ansäg man sälunda egentligen till''öra de hcta zoncr der de wexa, och der kroppens ymniga utdunsining göra deras bruk, icke allenast osfadligt, men kanske äfwcn nödwändigt. Dcrcmot i ett kallt klimat, der kroppen ei har mer warma nn dcn behöfwer, trodde man, att allt som brädstörtar desi utdunstande cch gör hu- den ömlällg för luftens öwcrkan, wore ohelsosamt när det mycket brukas. Man hade dcrförc blifwit fördragsam mcd hwars och ens smak/ äfwcn i mat «ch dryck; man un-