Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-03-07
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
UMms Posten. Onsdagen dcn 7 Mars 1827. Gothe i weimar, stildrad af Russel i dennes uti London utkomna bok: ^ 'lour in ^ermZn?. <^f Weimars Filosofer och Skalder är Göthe allena ännu wid l!f. Successivt har l)an följt Herder, Wieland, Schiller till grafwen: "alla hans mclodiste bröder äro hädangängnc;" men änstönt han nu siar ensam i snillets werld, kan man säga med mindre rätt om honom, än om mänga andni, att "han nu Hr missaktad och glömd, och önskade sig i ro," ty ingen nu lefwande författare, ätminsione icke i Tyst» land , kan berömma sig af en ss läng och lysande löpbana. Pä en gäng en man af snille och werld, har (?öthe lckc mindre utmärkt sig som hofman, än som sior skald. I Weimar har han, ett »öremäl för sina landsmäns enlussasiista beundran, tillbragt mer än hälften af sstt fruktbara lif, beständigt högaktad af de Tuvcrancr, hwilka han» sänggudinna icke »vägrar en tillbörlig hyllning, — älskad af sin Furste, hwilken wär» derar honom som den första man pH jorden, — farcsserad af alla Tysklands damer, st hwilkas ljcnsi hc>n ända frön fin ungdom cgnat sig. Har man sett Göthe i hans muntra och älstwärda ögonblick, finner man lätt, huru rättwisi allmänna opinionen dömmer, dä dcn stildrar honom såsom »n i alla sina maner intagande man. Han är nu (dä Russel war i Tystland) sjuttiefyra är gammal, men hans stora, imposanta gestalt har föga lidit af ötdcrdomcns inwerkan: den höga, öppna pannan »väcker wöro- nad, och ögat har hittills förlorat föga af sin listighet. Man har talat mycket om dcn jalusi, hwarmed han makar öfwcr sin litterära reputation, och om dcn stolta för, behällsamhet, hwarmed dcnna jalusi omgifwer hans konversation. De, som trott sig förmärka nsgot dylikt, mäsie antingen hafwa warit sädana personer, hwilkas egna ryktbarhet nödgade honom att wara försigtig i deras närwaro, eller hwilkas twcty« diga afsigter pälade honom ännu större lwäng, ty han tillsluter siundem sin dörr och ofta munnen, pä det man icke pä ett opassande sätt mätte omnämna honom i böcker och rcscbcssrifningar. Hans konversation är naturlig, ädel och underhällanbe: i fin, heten och klarheten af sina^uttryck är han, likson, i sina arbeten, den första klasss, ler, för hwad svräket beträffar. Han sade en gän^ dct han trodde sig ega en ta- lang, dcn att strifwa Tyskan. Han wisar ingen böjelse för mängordighct, ötminsione icke i sina favoritstudier. Mänge hafwa sagt, dct de i Götbcs konversation Icke sun» nit „5gra tecken till det stora geni,, som framlyser'! hans strifter; men sä bör det wara. ty det gcs wäl icke olidligare nicnnissor, än de, som, om de ftrwärfwat en än aldrig sä ringa .namnkunnighet, icke tro sig böra öppna munnen, utan att säga nägot pikant eller owanligt. Den annalkande älderdomrn är, jemte n^gra andra omständigheter» som särat Göthcs siclftäiiöla, ssuldcn dertill, att han redan för längre lid tillbaka flyktat i cnsl!ghc«