Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-02-02
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
Stockholms Poslen. Fredagen den 2 Februari 1827. D v o m. (Forts, fr. N:o 2?.) <^)et barn hon ätcrsick, war wlsierligcn ett borrtssämdt, men ej e<t sördcrfwadt b,irn. Wäl hade det förlorat m8nga af hennes ursprungliga göfwor, insiinttcn, enkelheten i bcgär och den fysiska kraften; men dercmot war det riktade med mera intellcrimlla lrafter, hade förwärfwat en mängd llinstaper/ som, fastän med na^on tillblandning af flärd och ytlighet, likwäl hwilade pä en ganska solid grunt, och hade samlat en bf» wersigt af naturens omätliga fält, som, fastän ännu styckad och ofullständig, likwäl redan lät känna hwad hon der kunde finna samt inse hwad som ewigt ssulle bli doldt för hennes blickar och hon derföre borde afstä frän att efterforsta. Sä utrustad, öf» wertygad, att honester naturens anwlsning, och blott efter den, ssulle finna sin fäll» het och tillfredsställelsen af sitt kunssapsbegä»-, kännande hwar hon ssulle träffa den, na anwisnlng och hur hon ssulle begagna den, kunde bon först, efter ärtusendcns fbrwillelser, med djerfwa och säkra steg framskrida mot sin werkliga bestämmelse. Hon war li början naturmennissa, blef sedan en kulturwerldens konstprodukt, och slutade nu med att wara en naturligt bildad mennissa. Detta fölhällande hade smänlngom utwecklats genom upplysningens inssytan, de pä statsorganismen, och dennas samt det cnssilta lifwets wcrclwerkan pä hwar, andra. Man hade, säsom domaren nysi sagt mig, dragit all möjlig omsorg, att hwar och en ssulle fä lära hwad han owillkorligen bchöfde för att nxna medborgare i sta, ten; men längre trodde man icke att dennas förpligtelse sträckte sig. Den som wille länna nägot derutöfwcr, ansäg man böra sjelf förskaffa sig en sädan kunssap; men pä det ingen perla skulle nedtrampas i dyn och intet utmärkt anlag gä fbrloradt af brist pä tillfälle för sin utbildning, ätog sig Staten hwarje sidan ung medlem, hwars för, öldrar icke hade medel att sjelfwa förssaffa sitt barn den uppfostran, hwartill naturgas» nior syntes berättiga honom. Dä en hwar blef inwigd i kunssapens elemcnter, dä sälunda hwarje utmärkt fallenhet e,' kunde undgä alt röja sig, kunde icke eller en sä» dan blifwa fullkomligt obemärkt för sig sjelf, och, en gäng oframträdd, kunde det ej saknas honom tillfälle att uppnä sin bestämmelse, emedan Staten, derom anlitad, all, tid drog försorg för honom, och han warwifi, att dct frän denna stund blott berodde af honom sjelf att bryta sin egen bana och att bli hwad naturen ämnat sienom till i konst, wctenstap eller cmbetsmanna-weitsamhet. Rättigheten alt anwända sig pä en af desia wägar, war säledes icke me.' förbelMen nägra h?grc, bättre lottade laster; den