Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-03-06
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
54 RlPlms Posten. Tisdagen dm 6 Mars 1827. N> pilen. (Legend af Langbeln.) llddar Olf, som cgde en borg med förmänliga gods wld stranden af Weser, war beständigt ifrän ungdomen en wild och afundsfull mcnnissa. Det förargade honom, alt han ej kunde förbjuda solen, att skina pä andras cgor. Han unnade sig siclf hwarken en wän eller en hustru. Han lefde ocksä ogift och utan sällstap till sitt femtionde är. Det enda som han gerna hade borrtssankt war öldcrns bräcklighcter, som e^ter hand inställde sig hos honom. Han önskade sig nu en husfru, som kunde sköta och wärda honom och tillika gifwa honom en wackcr hemgift. Han sotte widt omkring efter en lik brud; mcn afwen sä widt omkring som han friade, hade ryktet om hans wilda lynne utspridt sig, och hans tillbud blefwo saktmodigt afböjde pä alla Riddareborgar der bemedlade jungfrur funnos. Han fastade nu sina ögon pä en fattig, fader» och moderlös fröken, som ät nödebröd hos sina stägtingar. Adclgunda war sjutton är gammal, en stjerna biand sitt kön i ffönhct och hjertats godhet. Det anade henne, att hon ej skulle bli lycklig säsom Olfs maka, men twungcn och öfwertalad af sina stägtingar gas hon sin hand ät den wilda mannen och fogade sig med sä mycket tälamod och skicklighet ester hans lynne, att han war med henne fullkomligt nöjd. Me» desi mistnöjdare war ett närbeläget kloster, hwars abbot och munkar, anda till Niddar>s förmälning, egde hoppet att sä ärfwa honom. De hade i den afsigten innästlat sig hoS honom och plägade honom med förfärliga och rysliga mälningar af helwetet. De föreställde honom fä listigt och noga djefwulens ssapnad och de fördöm» , oas qwal, liksom de sielfwe genomgätt den skolan. 3lf, som trodde allt hwad de andlige sträckmännerne sade, begärde lfrigt att de skulle bedja för honom, pä det att han med tiden mätte fä inträde i himmclen. Men de förklarade frimodigt, att det wore swärt, ty ha» hade ej förwärfwat sig nägon förtjenst om Korkan, hwlliet endast och allenast war den rätta nyckeln till Paradiset. Likwäl — tillade de tröstande — kan denna försummelse ännu godtgöras. Han lehöfde blott testamentera till deras fattiga kloster sin timliga förmögenhet, som yan dock ej kunde taga med sig i grafwen, och den Helge Petrus skulle dä med största bercdwillighet införa honom i de fall, ges boning. Detta klingade ljust i Riddarns öron och han syntes ej obenägen att med sina ^I>^ 5-' U^O^