Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-01-23
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
18 Tisdagen den 23 Januari 1827. D r s m. (Forts, fr. N:o i-.) «^e anklagade framkallades hwar efter annan; deras förbrytelser tillkännagäfwo» dem, och antingen erkändes af dem eller undersöktes- De tillfrägates om de kände lagcns former och de rättigheter dem tillhörde. Om de det ej gjorde, singo de wälj» bland de allmänna advokaterna en förswarare, som uppträdde wid deras sida, under, rätiade dem om hwad de borde och kunde göra, om de utwägar till försmår lagen öppnade dem, och om de skyldigheter dem älägo. När ransaknlngen war fulländad,- upprepade domaren en torrt berättelse om mälet, hwarwid den anklagade och hans förswarare egde rättighet att göra anmärkningar och rätta misitag. Erkände de häda berättelsens riktighet, sä war saken utagerad. Man tillät lcke advokaten att ulbre, da sig i ett wältaligt förswar för de brottsliga; man trodde, att sakens noggrann» Utredande war tillräckligt att bestämma de edswnrncs omdöme deröswer; att om de hade nog insigler och begrepp, att sjclfwe bilda sin opinion derom, behöfde de icke advokatens deduktion; saknade de äter delta sjelfständiga omdöme, sä'fruktade man att en klyftig eller wältalig apologi, hwari advokaten mdjligtwis kunde ir.gä af bc, gär att wisa sina talanger, af misiförsiädt medlidande eller af personliga assigtcr, mbj, ligtwis kunde förleda nämndens opinion, antingen genom miZtrccnde för talaren, till en orattwis siränghet, eller genom hänförelsen af hans Svad, tlll en nuldhet som war icke mindre orattwis. Enligt hwad ing hörde, woro parterna och deras sak- förare äfwen i civila mäl siränat förbjudna, att i^läta sig ssriftlicun eller muntligen i nllgra episoder cller anföra nägot, som icke cwilllorligcn hörde till saken och tjente tlN dcsi utredande. Men Nämnden i brottmäl hade icke eller numera anledning hwarken till nägon mildhet eller till nögon siränghet utöfwer lagen och förbrytelsens bessaffenhet. Man hade ncmligen rensat lagstipningen frän de lemriingar af barbari och ända» mälslös grymhet, som pä min tid ännu funnos der!. Man hade äterkommit frän begreppen om den sä kallade wedergällningsrätten samt om statens förolämpade war, dighel, hwilka förut lsgo till grund för sirafflagcns bestämmelser. Man hade antagit som lagens allmänna grundsats, att allt det hwarmcd en person icke städar cn an» nan och icke wäcker allmän förargelse, är lofligt och tillätet; men att allt dct som skadar andra cller äsiadkommer skandal, ger den förolämpade rättighet att söka lagens beskydd deremot, hwilket är första ändamålet med all samfunds-inrättning. Man