Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-01-12
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
Fredagen den 12 Januari 1827. Vm Frankrikes förhällande uaber nuwarande politiska kris. (Slut srän No 8.) -<^! medgifwa, att Engelska Ministerns uttryck Hr härdt; att tet smakar illa, att, jemte wänstapk-detygclser nödga? emottaga tecken af förakt, och alt höra sin bunds- förwandt, säsom första bewiset pä sin upvrigtighct, säga, att dä han ej satte sig emot wära planer, hade han ingen annan afsigt än att städa oss; att hans ncut-alitct war en snara, hwarföre wi ej förstodo att akta ost, samt alt han bcdwg ost dä han lät ost fä wär wllja fram. Man skulle wisterligen kunna befara, att han en annan gäng förklarar sin nya allians pä samma sätt, som han nu uttydt ,'in fordna neutralitet. Men hwad som är aldrawärst för Frankrike, är att Engelska Ministerns spc, ord icke träffar orätt man. Kan man wäl neka, alt Spaniens ockupation under de tre aren den warat, är för ost en gruflig börda. Wi ssattstyldige hafwa stäl att ta- la dcrom, och det är i sanning icke wärt fel om wi nedtryckas dcraf, tu Hr Villöle bar sjelf erkänt, att Frankrikes majoritet ej war för kriget. De som genom mini» sirar, utgängne ur deras krets, lät» förklara det, skulle äfwcn nu wilja tända ett sä, dant. Armen har gjort sin skyldighet; men endast segern war test wcrk; ockupatio- nens fel fä Absollttisterne och deras ministör tillrakna sig. LlUuig XVNI hade för, klarat, det hans enda afsigt war alt gifwa Spanien fred; hans ministrar äter hafwa dswcrlcmnat det ät alla anarkiens fasor, derigcuom att de uppdäftc dekretet i An, dujar, ryckte oliven ur den fredstiftande Furstens händer, och antingen icke wille eller icke förstodo att med sina segrande trupper hejoa denna friktion, hwars raseri ännu tN gäng utsätter Europa för ett allmänt krigs elände. Wi skola, som Fransmän, tala detta skarpa uttryck af den Brittissa sarkas- men; men hwad som förödmjukar ost, det är att wi styras af en Minister, som fram, kallat och som fördrager ett dylikt sprök. Ack! om Frankrike hade en rent nationell styrelse, sä skulle Engelska Ministern aldrig fällt dessa särande utlätclser, han skulle aldrig wägat det! Men han wet, att sä stark en Minister är, dä hon slagit rot i te nationella intressenas fasta malt, sä swag är hon dcremot, när hon endast bug, ger pä en faktions lösa sand. Hr Canning har ej lätil nöja sig med en särande ironi; han förenar hotelse dermcd. Han har offentligt förklarat att StorVrittannlen, i fall man twingade det att draqa swär- det, skulle ha till bundsförwandt de missnöjda i alla länder, och,! sin poetista wUtalig- het, har han liknat det med Eolus, som häller stormarna fängna, och som blott be-