Titel: Stockholms Posten
Datum: 1827-01-10
<-- Sida 1 -->
-
+    
<-- Sida 1 -->
7 loclMms PosKn. Onsdagen den 10 Januari 1827. ld r ö m. (Forts, frän N:o 3°3, fkrra ärgssngcn.) '^ctta swal wäckte pä en gäng min häpnad och min förtrytelse. Iag trodde, att fol- ket willc gäckat med mig; men deras allwarsamma och wördnads fulla utseende betog mig snart denna förmodan. Jag satt en siund, lyst, lfwerläggande för mig sjclf hwad jag nu pä en timma hört eller sett, och mina tankar och begrepp började smä, ningom ordna sig. Jag fann huru saten mässe förhälla sig. Undcrwertet med de sju martyrerna hade säledcs förnyats pä mig. Jag hade sofwit i en tiorymd af lwänne sekler. Min själ hade bibehällit allt del som mar henne?: tankar, minne och föreställningar; men Lfwcr min tropp hade förgängligheten möswat sin rätt. Den anda, som genomträngde honom, hade hindrat honom frän alt ätcrgä till stoftet; men dcst trast roar uttömd, blod och märg hade förtorkat, och hela min materiella »varelse war föga annat, än ett bcnrangcl. Jag förekom mig lik dcsia lampor, som man finner l griftcrna, och som brunnit genom ärhundraden, endast stöda den rya dagen cch sedan slockna för alltio. Eä torde Försynen ocksä bestämt mig, att sjclf, ensam ibland millioner, fä anställa en jemnförelse mellan förr och nu, för alt sedan lcmna en jord, der jag mal en frcmling, wid hwiltcn il'tct band qwarhöll mitt hjcrla. Högtidliga känslor genomströmmade mitt wasende wid desza betraktelser; den wärma hwaimed de syllee mitt innersta, tycktes meddela sig c^t mina wisinode lemmar; cn lcmning af krafter aterwände, jag kunde stiga opp och tala wid snicka» le-familjen, som binder tiden statt omkring mig i cn rädd wän:ar>. Jag berättade dem hwad som händt mig ock lillcrde: "Ni har förmodligen srrä>t all tro mig, Ni länken kanhända att jag förtäljer Er cn saga, och endast wördnodin sör mina gräa här afhällcr Er ifrän att ytira edra twifwelsmal?" — "Wisit icke," swarade mannen, "jag inser intet skäl hwcnföre jag stulle twifla pZ min faders utsago. Gud är o, ändlig i sin makt» som i sin »vishet, och Naturen, som han skapat, är rifare ochwäng» faldigare, än w! kunna ana eller fatta. Ekulle jag dä anse för löan allt hwad som dsrverstigcr mitt bearcvp, eller icke wilja tro det jag icke hört förut?" — "Hwcm är Ni dä," sade jag, "som talar sä cntclt ock tillika sä sannt? Or Ni blott en hantt, wertare, eller är Nl icke snarare cn lärd, en utmärkt litteratör? Ert spräk ock he- la ert sätt att wara, röjer cn högre bildning, än som bo?dc tillhöra det yrte, tit Nl will räkna Er sjclf." ^ "Jag har redan sagt," ötcrtog snickarens hustru, "min mans yrke. Han är ingenting mer, och ingenting mindre, än 'ätt cch ställ cn handtwer lare. Jag har ej kunnat märka, att han läst eller sölstär mer än hans medhivter'